Jo så är det...att mitt Änglabarn Linus skulle ha fyllt 14 År idag!
Jag skrev om honom i ett inlägg tidigre,men här kommer en sammanfattning.
Efter en fullt normal graviditet så upptäckte man i slutet att barnet var litet,vi fick åka in till Linköping där man satte igång förlossningen,men hjärtljuden gick ner och det blev ett Akutsnitt,jag var dock vaken och tittade i lampan hur dom skar,slet och gojsade nere i magen.Efter att min bedövning släppt och läkare mm gjort undersökningar osv fick jag och min dåvarande sambo reda på att Linus fötts med ett kromosomfel ( ring runt kromosom 13),detta ledde till mult.missbildningar...ex vridna fötter,krumpna ben,små.små tummar mm och värst av allt INGA ÖGON!Från den dagen förändrades mitt liv för alltid!
What, tänker ni men han såg ut som vilken söt baby som helst med den avvikelsen att han alltid blundade.Allt detta blev ju som ett slag i magen och efter första sakerna som läkaren berättade så gjorde det ingen skillnad att det bara kom mer och mer...jag stängde av.
Linus sondmatades till en början men en dag slet jag bort slangen ur näsan i stället för att köra ner en ny och han började tutta på flaska i stället...å vad skönt,inte så mysigt och personligt att sitta och spruta ner vällning genom en slang precis..Vi visste att vi bara hade Linus till låns och man visste inte hur länge,varje dag var en gåva,men en dag började han få feber och blev sämre och sämre och när vi åkte in till sjukhus så dog han ett par gånger för oss under natten men han kom tillbaka igen för att sedan somna in för gott!Han hann att bli hela 9 månader ialla fall :)
Att detta har präglat mig som människa förstår ni ju och det har gjort mig till den jag är idag.Jag har alltid kunnat prata öppet om vad vi varit med om men det finns dagar då jag tillåter mig grotta ner mig i sorgen och då vill jag bara vara och minnas min lilla "limpa" i fred.
Jag känner mig inte som ett offer utan är tacksam för att Linus kom till just oss och det har gett mig en erfarenhet som jag på ett sätt inte vill vara utan,men visst är det fel väg när ens barn går före en själv?Alla sörjer på olika sätt men vissa stadier genomgår nog de flesta,varför,ilska,sorg,vemod och kanske då och då lite skratt för MAN FÅR SKRATTA fast man har råkat ut för något tragiskt och man SKA fråga den som sörjer hur det är och våga sig fram...
ja ja det blev ett långt inlägg mina vänner men glöm inte att :
DET SOM INTE DÖDAR EN ,STÄRKER EN!!!!
kram på Er
4 kommentarer:
Nämen.
Jag kan inte sätta mig in i hur det är. Ingen kan förutom du, men såklart jag förstår att det måste ha varit och ibland fortfarande är fruktansvärt.
Jag är glad att jag frågade! Vissa saker kan jag alldeles för lättvindigt kasta över axeln. Sånt som inte rör mig. Men andra saker rör mig väldigt mycket och får en egen plats i hjärtat. Som personer tex
Du är en sån som av någon anledning fastnade och jag är glad att du är den du är även om det är mycket lidelse som delvis format dig. (det där lät konstigt men du fattar!)
Tack för att du skrev!! Och jag tror att han nog äter smör och dricker lättöl i gott sällskap där han är nu! KRAM fina du!!!!
Du är en helt underbar människa Tessan är glad att min lillebror blev tillsammans med dig ni är som gjorda för varandra. När jag ser kortet ni har på Linus så tänker jag på hur mycket du som mamma har fått utstå och hur det har präglat dig som person. Skickar en stor kram till dig från mig.
Lotta
Åh, Tessan, en sån sorglig historia!
Som mamma förstår jag inte hur man kan överleva något sådant, även om jag VET att man gör det!
Och att man blir både stark OCH svag av en sådan upplevelse.
Tack för att du delade med dej av detta!
Kramar
Vet du...
Har aldrig hört din röst...
aldrig träffat dig..
vet inte alla dina små egenheter...
( jo, några..hihi)
med däremot känner jag till en stor egenskap du har...
DEN DÄR som inte har något ord man kan beskriva den med...
SÅ öppenhjärtad och go tjej som vill ALLA väl.
DET är du det.
Alla går vi igenom faser i livet som sätter djupa sår, ställer till total kaos i livet och serverar oss smällar vi får klättra över,,,,
Men också stor lycka, glädjerus och ljusstrålar i livet.
Att förlora något så nära och kärt som sitt barn
är en känsla man får lära sig bli vän med och lära sig dela livets vägen med...med tiden blir ens lilla trygghet man har och som ingen någonsin kan ta ifrån en.
Konstigt...
Tror Linus sitter där i landet ovan och är mäkta stolt över att ha en sådan mamma som du.
Vem skulle inte vara det?
Ljusstråle som du är!
stOOOor kram
Skicka en kommentar