Året var 1997.Efter en normal graviditet,så fick vi åka in till Us för man tyckte att barnet så litet ut.Vi sattes igång och värkarna började.Efter ett tag gick hjärtljuden ner på den lille,så dom beslutade att göra ett AkutKejsarsnitt.
Inte riktigt vad man tänkt men Ok.
När allt var klart och jag syddes ihop så gjorde man en undersökning på Linus och upptäckte då en rad fel på honom.Jag och pappan blev informerade om att han: Hade en ring runt kromosom nr 13 (trisomi) och det ledde till bla en del missbildningar ex: små tummar,liten penis,krokiga ben,snedvridna fötter och inte minst inga ögon.....
Va!Inga ögon tänkte jag, hur kan man inte ha några ögon.Detta var nog det svåraste för människor att ta in men han såg ut som vilken baby som helst med alltid slutna ögon.
Ja det blev ju inte riktigt som man tänkt sig kan jag tala om,att jag inte skulle få ett perfekt barn var inget jag
kunnat föreställa mig.Nu var ialla fall bollen i rullning,sjukgymnastik,läkare,kuratorer,undersökningar,
det visade sig att han även var döv och utvecklade vattenskalle.
Vi visste att vi hade Linus på obestämd tid och att dagen för när han skulle gå bort var oförutsägbar.
Vi hade massor av stöd av våra familjer och man märkte snart vilka som var ens vänner och inte.
Några försvann och några kom till...folk runt omkring oss visste inte hur de skulle agera runt oss därför
har jag alltid varit väldigt öppen med att prata om Linus.
Vi hade Dop och hade 6 månaders kalas i fall vi inte hann att uppleva 1Års dagen och det gjorde vi inte heller.
När Linus var 9 månader började han få feber och må lite risigt.När vi var uppe på Akuten i Motala
blev vi rådda till att åka in till Us för att vänta in det slutgiltiga,det närmade sig slutet.
Sen är det lite suddigt,då och då men vi hade ialla fall tidigare bestämt att vi INTE skulle ta hjälp av maskiner
för att hålla Linus vid liv utan bara med handkraft hjälpa igång honom så länge han ville.
Linus dog för oss några gånger under natten men kom i gång igen.
Vi väntade in våra familjer för ett sista farväl men min familj hann inte in.Jag vet inte klockslag med på morgonen/förmiddagen orkade hans lilla hjärta inte slå mer! Det var över.
Vi åkte hem med min familj och det värsta jag någonsin har upplevt var att lämna kvar hans lilla kropp
på sjukhuset.Jag vet att jag sa till min mamma: Hur kan man lämna kvar sitt barn?
Kaos,chock,sammanbitenhet,stötta andra,hålla skenet uppe,sorg,ofattbarhet mm drabbade mig den närmsta tiden.
Innan begravningen var det en obeskrivlig känsla att se honom i sin lilla vita kista och jag väntade på att hans
bröstkorg skulle börja röra sig upp och ner fast jag visste att det inte var möjligt.
När allt lagt sig efter ett tag så sa jag till min sambo att jag ville ha barn igen,inte för att ersätta Linus utan för att jag var MAMMA utan barn.
Sagt och gjort 13 månader efter Linus bortgång kom Lucas till jorden med buller och bång.
Ett planerat Kejsarsnitt,någranna och täta kontroller,fostervattenprov mm,en helt normal graviditet även denna gång men nu med ett helt friskt barn!!
Att jag även ytterligare en gång nu blivit mamma till Felix är en gåva och jag är SÅ tacksam för mina friska fina grabbar!
Som ni förstår så har detta präglat min person och det har format mig till den person jag är med diverse murar,kanske lite hårdskinnad,känslig,inte så orolig av mig mm.
Jag gjorde ett val när Linus gick bort........
JAG VALDE ATT LEVA VIDARE och han finns alltid i mitt hjärta och jag är så tacksam över hans tid hos oss!
8 kommentarer:
Kram Tessan är så glad att jag känner dig. Jag förstår att det här har präglat vem du är och det är en stark, ärlig, positiv och älskande person.
Kram Lotta
Så vackert och starkt, Tessan! Jag sitter här med tårar i ögonen men med någon sorts frid ändå i tanken att även om hans liv blev kort så var och är han fortfarande otroligt älskad av så många. Jag tror att din öppenhet och ditt mod är ett oerhört stöd för andra. Stor varm kram från Kia
Tårarna trillar här...så stark du verkar vara! Det går ju inte att förstå hur man tar sig igenom nåt sådant men det är ju det enda man kan göra, att välja livet! Jag har själv förlorat ett barn i magen halvvägs in i graviditeten, det gör så ont när jag tänker på det men jag tror att jag fick en annan livsinsikt & det har format mig på ett positivt sätt trots allt. Stora kramar till dig du starka tjej! Stina
Han var så fin. Jag kommer ihåg när vi, jag och Camiila var hos dig och hade köpt kläder åt honom. Minsta storleken men ändå var dom som tält på honom.
Helt otroligt vad snabbt tiden går.
Kram Linda
Han var så fin och jag älskade honom så mycket, tänker på honom fortfarande ofta. Det var en tuff period och jag försökte stötta så mycket jag kunde. Begravningen och avskedet var jättetufft, du var så stark så det var du som fick stötta mej istället för tvärtom och sen glömmer jag inte den dagen då du kom till mej och berättade att Linus skulle få ett syskon, du var så lycklig och jag tror att jag nästan var lika glad jag. Tänk att livet går vidare.................... Bamsekramar Madde
Tessan, det gör ont i mig att läsa de här raderna. Särskilt delen med att lämna lilla killen på sjukhuset, INGEN förälder ska behöva uppleva det ni upplevde & jag är så rädd att jag själv eller någon annan i min närhet ska behöva göra det.
Jag gillar att du pratar öppet om det som har hänt, varför ska man inte prata om sitt lilla barn?
Kram gumman.
/Evve
Tack för alla rara kommentarer!
Det värmer,jag vill INTE framstå som ett offer,för det är jag inte men jag delar gärna med mig av mina livs erfarenheter!
Kram till Er Alla
Hej tesssan det var det finasten jag någonsin har läst. Jag kännde inte den lille men förstår hur mycket han betydde för dej. Det är fint av dej att dela med dej av vad dur har upplevt. Du ska vet att det betyder mycket för dom som har varit i samma situation. Bamse kramar till dej.Eva
Skicka en kommentar